Det var min mor som berättade om uttrycket "psykiskt förkyld". Hon hade läst det i en krönika i GP...Här nedan hittar du den...
http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2533019-kronika-sag-att-du-ar-psykiskt-forkyld
För två veckor sedan fick jag nog. Inte så att jag gick in i väggen totalt, men jag kom till en gräns. Eller snarare...jag kom fram till den punkten då jag inte längre orkade tänja på gränsen! Gränsen för hur mycket jag ska orka och hur mycket jag ska klara av att hinna med. Den här gränsen har jag tänjt på i flera år. Jag tror inte att det handlar om enbart barnlösheten. Men med den så har mitt självförtroende verkligen fått sig en törn! Mina tankar och mina planer om hur livet skulle se ut blev omkullkastade! Jag trodde att jag hade rätten att välja!
Som jag skrev i förrförra inlägget, så känner jag mig väldigt trött. Känner en molande värk i rygg och nacke. Jag minns inte vad folk har sagt till mig. Eller så hör jag det inte. Jag känner ingen lust till någonting, i alla fall inte särskilt mycket. Och som jag också skrev att när jag har lust, så är jag så trött att jag ändå inte orkar. Kanske på grund av att jag känner att jag måste beta av hela min ambitionshög när väl lusten infinner sig! Vem som helst blir ju trött av det!
Så efter ett samtal med mina kollegor, så tog jag mod till mig att faktiskt sjukskriva mig. Trots att jag inte hade feber eller mådde fysiskt dåligt. Då fick jag också kommentaren: men du ser ju inte sjuk ut?! Lite där besannades mina farhågor. Det där med att varför ska jag vara hemma? Jag är ju inte sjuk! Jag är bara lite trött! På allt! Hela tiden! Lite utmattad och lite låg i humöret...Men jag är inte sjuk! Kändes lite som att jag var på väg att skolka.
Jag behövde få tillåtelse av någon annan att få gå hem. Att bara vara!
Den sjukskrivningen skulle bara vara i några få dagar. Jag ringde till jobbet för att tala om att jag kommer i morgon. Egentligen skrek hela bröstet: Nej, jag orkar inte! Min kollega frågade mig hur jag mår och jag, lite osäkert, svarade med darrande röst att det nog kändes bra. Hon hörde hur jag lät och sa att jag inte är välkommen tillbaka förrän jag mår bra! Jag skulle stanna hemma veckan ut.
Jag samlade ihop ännu lite mer mod. Och jag ringde till Sahlgrenska. Jag behövde en tid till psykologen. Jag var där för en vecka sedan. Det var skönt att få prata med en opartisk person, som förstår och vet vad jag pratar om. Hon träffar dagligen människor i samma situation som jag. Jag hade försökt att ladda upp lite för detta mötet. Tänkt igenom vad jag skulle säga. Vad jag skulle ta upp. Att jag inte får gråta, för det blir så jobbigt! Det är ju en person jag aldrig har mött tidigare! Jag kan gråta sedan! Efter några möten! Jag kom dit och hon hinner inte så mycket mer än att stänga dörren om oss och fråga hur jag mår, förrän tårarna kom. Och det jag berättade för henne, var det som just då, ploppade upp i huvudet. Det är inte mycket man kan "plocka ur ryggsäcken" i den här situationen. Jobbet är det som går att lyfta ur. För ett tag. För att förenkla.
Jag blev sjukskriven i två veckor till! En vecka kvar! Jag ska "fulvila". Det vill säga, inte göra så hemskt mycket annat än att slötitta på dåliga serier. Kanske att jag ska planera att göra en sak om dagen. Om det är att plocka ur diskmaskinen eller att gå ut och ta en promenad. Det får jag väl känna efter själv litegrann. Men det får absolut inte bli att jag känner att nu när jag hemma, så måste jag städa och plocka och göra annat sådant. Det jag har märkt är att den enda saken, till och med kan vara så banal som att kliva ur sängen. För det har jag ingen större lust till. Efter cirka en och en halv veckas sjukskrivning, så tycktes det lite enklare att andas. Lite mindre ömt i nacke och rygg.
Nu efter några dagar till, så vill jag fortfarande inte kliva ur sängen. Jag känner tröttheten i nacke och rygg. Och jag orkar egentligen bara vara ensam. Jag börjar tröttna på serierna, men orkar inte riktigt lyfta telefonen för att kunna få till en träff med någon. Fast jag vill träffa folk! Därför kan jag planera in sådana möten, för det lättare blir av då.
Denna veckan måste jag ta planeringen till en annan nivå! Jag måste ställa klockan och gå upp när klockan ringer. Absolut senast tio. Och jag måste gå och lägga mig senast elva! Mina egna måsten är detta!
Jag sjukskrev mig nu. Jag tog tag i detta nu. Jag är beredd på en mindre lön nu. Hellre det än att verkligen gå in i väggen och få en väldigt obekväm ekonomisk överraskning senare!! Jag hoppas att nästa vecka ger mig ro och möjlighet att andas ännu lättare!
Jag kommer inte att bli "lycklig" bara för att jag är sjukskriven och hemma från jobbet. Eller för att jag pratar med en psykolog! Men förhoppningsvis kan jag bli lite gladare och inte lika tung i sinnet (och minnet). Så nu ska jag tända ljus och mysa i höstmörkret!
Jag vet att det inte är lätt för nära och kära att hantera detta. Eller att hantera oss(?). Ni går igenom detta parallellt med oss. Inte på samma sätt, men via oss och vårt sätt att hantera det. Jag vill tacka er allihop för att ni finns för mig och för oss! Tack för ert stöd och era tankar! Det värmer ska ni veta!
Många varma kramar till er!
