...blev aldrig av. Det skulle ha gjorts i lördags, men jag fick ett samtal från Sahlgrenska. Embryot hade inte klarat upptiningen. Jag visste att risken fanns, men det hade ju gått så bra med tidigare...Ja, förutom att det inte fäste då!
Jag fick en käftsmäll, kan man säga! En till! Jag hade nog räknat med att käftsmällen skulle komma om ca 2-3 veckor. Och inte via ett telefonsamtal när jag befann mig på jobbet...Luften gick liksom ur mig...
Men nu var det ju jobbhelg och många kunder och jag kunde inte lämna min kollega i sticket! Fast jag hade helst velat cykla hem och dra täcket över mig! Eller sätta mig i duschen och bara gråta. Jag hade inte tid för gråt på jobbet. Jag vet inte om det är bra eller dåligt?! Att inte tänka på det?
Vi har alla olika sätt att hantera saker på. Jag skulle egentligen ha behövt åka hem, bli kramad, omhändertagen. Älsklingen tycker däremot att det känns bäst att vara på jobbet för att slippa behöva tänka på det. Inget är rätt eller fel - så länge man gör vad som känns bäst! Men vad gör man om våra sätt krockar med varandra?
Även om jag inte är sjuk på något sätt och fysiskt kan jobba, så tär allt det här på mig psykiskt. Det är en enorm trötthet jag känner varje dag. Min energi räcker till för jobbet, men när jag kommer hem varken orkar eller känner jag för att göra någonting. Har ingen lust! När jag har lust, så cyklar jag hem, solen skiner in genom fönstret. Jag sätter på kaffebryggaren, startar datorn och lägger fram teckningsblocket. Jag sätter mig ner och ska börja. Läppjar smått på kaffet och sedan känner jag hur otroligt tunga ögonlocken blir. Och huvudet. Till slut sitter jag med nedböjt huvud och somnar. Nästan. Så jag går och lägger mig i sängen och tänker att jag bara ska vila ögonen en stund. Så fortsätter jag sedan. När jag vaknar har solen gått ner och lusten försvunnit.
Jag är trött i kroppen. Har ont i rygg och nacke. Bra dagar känner jag inte av det. Men dagar då jag känner mig stressad över situationen och stressad på jobbet, då känns det!
I några dagar har jag känt att jag inte ens orkar le hemma. I dag känner jag mig lite lättare. Fast jag biter fortfarande ihop käken...
Jag tror jag vet vad jag ska försöka ägna mig åt under hösten och vintern...Jag ska boka in mig på massage, hårfix och det där homeopat-besöket min kollega tipsade om låter kanon...Några söndagsbruncher med spa känns som en ypperlig idé också!
I dag har varit en bra dag!
Ha det gott, mina vänner! Ta hand om varandra!
Många kramar!
