Ja, så är det. Vi har bestämt oss!
 
Vi gjorde ett försök med PGD - PreGenetiskDiagnostik (se tidigare inlägg om PGD).
Det försöket ledde till tre stycken små blastocyster som gick vidare till biopsi. Alla tre var sjuka.
 
På senaste besöket på Sahlgrenska pratade vi med vår läkare om för- och nackdelar med att göra de två sista försöken som vi ju faktiskt får subventionerade här i Göteborg. Men vi tycker nog att vi försökt tillräckligt länge för att gå på "Plan D", nämligen äggdonation.
 
För om vi räknar på det, och tänker att vi gör andra PGD-försöket. Säg att vi skulle få några friska blastocyster. Ett sätts tillbaka färskt och de andra sätts i frysen. Det färska fäster inte. De frysta överlever inte upptiningen. Så tänker vi på väntetiden däremellan. Och på väntetiden för det tredje PGD-försöket, som med bästa tur också skulle leda till några friska blastocyster. Men även här blir det inte som vi vill...Hur lång tid har gått sedan samtalet efter första PGD-försöket?
 
Kanske ett år? Eller två år?
 
Kötiden för äggdonation är just nu cirka 1½ år i Göteborg. Skulle vi genomföra PGD-försök två och tre innan vi ställde oss i kön för äggdonation, så skulle vi närma oss fyrtio-årsgränsen med stormsteg!
 
Därför har vi valt att ställa oss i donationskön, så vi har en rimlig chans att kunna bli föräldrar innan eventuella fyrtioårskriser!
 
Under  denna väntetid har jag också valt att sluta med alla mediciner som hör behandlingen till. För att kunna koppla bort så mycket av barnlösheten som det bara går!
 
Nu fokuserar vi istället på lek och mys med Sture, våra familjer, vänner och planering av resor...
 
God natt, mina vänner!
Varma kramar!
 
 
 
IVF, Livet, Ofrivillig barnlöshet, PGD, Sahlgrenska,

5 kommentarer

Linda P

05 Mar 2016 02:42

Fy vad jobbigt att allt ska ta sån tid!!!?!!! 😞 Måste vara skitjobbigt att gå igenom allt detta, dessutom när de inte är friska och man måste starta om allt igen. Det är imponerande att ni orkar kämpa!!! Håller alla tummar och tår att detta blir en bra lösning och att ni får erat barn till slut!!! Många stora kramar! 💜

Svar: Tack, gumman! Det är tiden och väntan och ovissheten som är det jobbigaste! Men nu har vi iaf ett tidsperspektiv att hålla oss till. Innan dess är det ingen idé att oroa sig eller fundera för mycket! :-)Hoppas allt går bra för era små!!
Många kramar! <3
Tove Svensson

nillahalsaharmoni

05 Mar 2016 07:41

Att bära sorg, besvikelser, prövningar och ta beslut...ja, alla kommer fram till ett vägskäl där man fattar ett beslut! När det väl är gjort, brukar det kännas lättare...det verkar så! <3
Kan bara instämma i vad andra säger att ni är starka och beslutsamma och nu hoppas vi på att "väntetiden" fylls med många positiva upplevelser! Ja, det vi ju att det gör!
Kram, Nilla

Svar: Så är det! Det bearbetas mer på vägen än vad man tror! Kram! <3
Tove Svensson

Anonym

05 Mar 2016 08:20

Stora kramar till er båda!! Känner med er, det vet du. Fortsätt ta hand om varandra och er fina kärlek, ni är fantastiska! Håller alla tummarna för att det går fortare i kön nu.

Svar: Tack så mycket! Ja, det hoppas vi på! Kram!
Tove Svensson

Anonym

05 Mar 2016 11:50

Låter som ett genomtänkt val även om jag förstår att det var ett svårt beslut att fatta. Hoppas att ni kan njuta av denna väntan med Sture lek och er fina kärlek till varandra. Jag finns här för dig/er om det finns något jag kan göra för att hjälpa till eller för att få tiden att gå. Kanske gå på spa, ut och äta en bit mat på stan eller något annat. Puss och kram, massa styrkekramar till er båda💕/ Liv

Svar: Tack, gumman! Jag vet att ni finns där! Ni har alltid funnits där! Många kramar!
Tove Svensson

Jenny

15 Mar 2016 08:07

Hej Tove! Känner så igen dina tankar då vi har gjort resan vi med. Vi har ju även passerat 40 och även om sorgen ändå finns så har beslutet att ge upp ändå varit något som har fått oss att må aningens bättre. Åtminstone har vi fler stunder som det är så. Jag trodde faktiskt inte att jag skulle överleva ett sånt beslut, att behöva vända mig om mot det totalt svarta och inse att vi inte kunde få barn. Konstigt nog så överlever man. För att man måste. Livet är inte rättvist någonstans men jag hoppas av hela mitt hjärta att ni lyckas och jag ska hålla tummar och tår för det.

Stor KRAM
Jenny

Svar: Hej Jenny!
Tack för ditt svar! Man bearbetar detta mycket mer än vad man tror,under resans gång. Till slut hamnar man på en plats där man faktiskt kliver ur bubblan och, som du säger, kan vända sig om och se på saken med ett mer öppet sinne.
Skapa nu ditt nya drömhem i nya huset! Och nya friska minnen! Njut!
Varma kramar, Tove
Tove Svensson

Kommentera

Publiceras ej