Sitter hemma i fåtöljen och funderar över glädje och lycka. Vad är det? Och vad framkallar känslan av glädje och lycka? Såg just en svensk film på TV - Änglavakt. En film om kärlek, tro och hopp.
I dag var jag och hälsade på hos min bror och hans familj. Jag blir glad av små saker, som till exempel färgen på min tröja på översta bilden, en kopp gott kaffe, ibland en kopp kaffe oavsett smak. Jag blir glad av sällskapet av min familj. Vi behöver inte alltid säga så mycket. För mig räcker ofta närheten långt.
Men jag blir också ledsen, bekymrad över saker. Små saker eller större saker. Oftast små. För oftast är det saker som löser sig. Lite av sig självt. Jag skulle inte behöva bli bekymrad eller oroad. Egentligen. För det löser sig. Än så länge alltid!
Så ser jag på min brorson B i sin farmors knä, med en plastelefant framför sig och de sjunger om elefanten som gick på en spindeltråd och tyckte det var så intr... "oligt", så han hämtade en annan "tant". Och glädjen lyser i hans ögon! Många gånger ska farmor, min mamma, sjunga om elefanterna...
Nyfiken var det längesedan jag var. Så ser jag B ligga på knä bredvid farfar, i samma dörröppning, och ska hjälpa till att limma en tröskel. Hålla i flaskan och trycka. Hårt. Fast med hjälp av farfar, min pappa. Och B är nyfiken och glad...Jag blir glad av hans stora leende och hans lite pillemariska ansiktsuttryck!
Tänk om man kunde få tillbaka hälften av den nyfikenheten och glädjen!
Kommentera