...blev aldrig av. Det skulle ha gjorts i lördags, men jag fick ett samtal från Sahlgrenska. Embryot hade inte klarat upptiningen. Jag visste att risken fanns, men det hade ju gått så bra med tidigare...Ja, förutom att det inte fäste då!
Jag fick en käftsmäll, kan man säga! En till! Jag hade nog räknat med att käftsmällen skulle komma om ca 2-3 veckor. Och inte via ett telefonsamtal när jag befann mig på jobbet...Luften gick liksom ur mig...
Men nu var det ju jobbhelg och många kunder och jag kunde inte lämna min kollega i sticket! Fast jag hade helst velat cykla hem och dra täcket över mig! Eller sätta mig i duschen och bara gråta. Jag hade inte tid för gråt på jobbet. Jag vet inte om det är bra eller dåligt?! Att inte tänka på det?
Vi har alla olika sätt att hantera saker på. Jag skulle egentligen ha behövt åka hem, bli kramad, omhändertagen. Älsklingen tycker däremot att det känns bäst att vara på jobbet för att slippa behöva tänka på det. Inget är rätt eller fel - så länge man gör vad som känns bäst! Men vad gör man om våra sätt krockar med varandra?
Även om jag inte är sjuk på något sätt och fysiskt kan jobba, så tär allt det här på mig psykiskt. Det är en enorm trötthet jag känner varje dag. Min energi räcker till för jobbet, men när jag kommer hem varken orkar eller känner jag för att göra någonting. Har ingen lust! När jag har lust, så cyklar jag hem, solen skiner in genom fönstret. Jag sätter på kaffebryggaren, startar datorn och lägger fram teckningsblocket. Jag sätter mig ner och ska börja. Läppjar smått på kaffet och sedan känner jag hur otroligt tunga ögonlocken blir. Och huvudet. Till slut sitter jag med nedböjt huvud och somnar. Nästan. Så jag går och lägger mig i sängen och tänker att jag bara ska vila ögonen en stund. Så fortsätter jag sedan. När jag vaknar har solen gått ner och lusten försvunnit.
Jag är trött i kroppen. Har ont i rygg och nacke. Bra dagar känner jag inte av det. Men dagar då jag känner mig stressad över situationen och stressad på jobbet, då känns det!
I några dagar har jag känt att jag inte ens orkar le hemma. I dag känner jag mig lite lättare. Fast jag biter fortfarande ihop käken...
Jag tror jag vet vad jag ska försöka ägna mig åt under hösten och vintern...Jag ska boka in mig på massage, hårfix och det där homeopat-besöket min kollega tipsade om låter kanon...Några söndagsbruncher med spa känns som en ypperlig idé också!
I dag har varit en bra dag!
Ha det gott, mina vänner! Ta hand om varandra!
Många kramar!
12 kommentarer
Susanne
29 Oct 2014 22:00
Ser fram emot lite bruncher och annat skoj med dig i höst och vinter!
Anonym
30 Oct 2014 05:23
Kramar
nillashalsaharmoni
30 Oct 2014 08:06
Jag önskar jag kunde säga något klokt och det enda jag får fram är: klokt att berätta hur du mår...det inre trycket brukar lätta när man sätter ord på sina känslor.
Sedan vill jag ge dig en stor varm kram! Och till prinsen....
Nilla
Carolina
30 Oct 2014 10:29
Hej! Tror aldrig jag varit inne hos dig tidigare, men du kommer bli en blogg att följa :)
Jag ska själv gå igenom IVF med start i januari. Och när jag läser detta inlägg så kan jag inte låta bli att vilja krama om dig, men då de inte är möjligt så får jag istället ge dig en kram genom ett tips.
Mitt sätt att leva är genom tankens kraft och det ger mig massor, så de får bli mitt tips till dig. Och ett väldigt bra sätt att börja är genom att se "Jag AB" på youtube. Hoppas å tror att de ska ge dig något :)
Cilla
30 Oct 2014 11:05
Kraaaam till dig Tove!
Anonym
30 Oct 2014 16:30
Vet hur det känns, frun och jag har gjort 1 ivf försök och väntar nu på 2. Hon känner sig precis som du beskriver. Och jag igen försöker jobba bort tankarna, de är att ta hand om varan gråta och lysna hitta skratt och för de mesta bara vara med varandra under en filt :-)
dujaghanvi
31 Oct 2014 13:35
Kan inte föreställa mig hur det kändes att få det där samtalet, och är så ledsen för din och er skull! Jag hoppas verkligen att det blir er tur snart, för man orkar inte att någon rycker undan mattan för en gång, på gång. Jag tycker du är enormt stark som fortfarande finner positiva saker, trots att det är så tungt. Och jag tycker att du ska "unna dig" att må dåligt när du faktiskt gör det - åka hem från jobbet t.ex. Ofrivillig barnlöshet är en sjukdom, så du är i allra högsta grad sjuk. Stor kram och hopp om att det snart, snart vänder för er!
Susse
31 Oct 2014 19:53
Tråkigt att höra att upptiningen inte lyckades, skickar en styrkekram till dig. Känner igen mig i det där med att bara ha energi till att klara av jobbet. Jag har känt likadant. Jag hoppas att du snart får ny energi och att ni kommer att lyckas på ert nästa försök.
dujaghanvi
01 Nov 2014 08:30
Ja, och den psykiska är ju egentligen den absolut värsta delen av den ofrivilliga barnlösheten. Men jag har nog uppfattat det som att det är det är det fysiska som är den "faktiska" sjukdomen. Jag var ju sjukskriven under en period, och det var visserligen en kombination av hur mitt jobb var just då. Men mycket utav det handlade om missfallet och den ofrivilliga barnlösheten. Jag behövde det då, någon som sa åt mig att det är ok att må dåligt, det är inte konstigt att jag gjorde det där och då. Och den var en befrielse att få vara ifred och värna om mig själv under en period. Jag säger inte att det är så det är för alla, för precis som du skriver så vill vissa jobba på och "tänka på annat". Men jag tycker du ska unna dig själv att känna efter och lyssna på vad just Du behöver! Kram!
nillashalsaharmoni
10 Nov 2014 21:19
Hej Tove!
Jag bara testar om jag kan kommentera ifrån min nya blogg!
Kram, Nilla
Sara - Längtan efter bebis
11 Nov 2014 17:24
Hej, jag hittade precis din blogg. Jag heter Sara och bor också i Göteborg och gör IVF på Sahlgrenska. Mitt/vårt första IVF-försök blev ganska misslyckat då jag samma dag som jag skulle göra insättning fick ett samtal att det inte blev några befruktade ägg att sätta tillbaka, snacka om käftsmäll där med.
Ville bara sätta ett litet avtryck! :)
Lycka till!
Kram Sara
Anonym
23 Nov 2014 21:17
Tove, min kära Tove, när jag läser dina tankar så blir jag verkligen ledsen. Du försöker alltid visa dig på din bästa sida när vi träffas, hade ingen aning om att ditt inre är så mörkt. :-(
Om du känner att en spadag skulle göra ditt liv lättare så följer jag mer än gärna med dig om du vill ha sällskap. Säg bara när så bokar jag in det. Önskar jag kan hjälpa dig! Massa varma kramar! /Liv
Kommentera